Inlägg publicerade under kategorin Allmänt
Förslag om att slå samman partier kommer med jämna mellanrum. Att slå ihop C och FP har det gjorts ett försök med, 1973. Det förekom då ett möte i Uppsala där frågan restes. I Centerpartiet gick det till en röstning om denna sammanslagning, men svaret blev nej och därmed föll frågan.
Vid den tidpunkten hade flera av de frågor som sen kom att skilja partierna åt inte blivit aktuella, som om kärnkraft, Nato-medlemskap och EU-frågor som EMU. Ganska lite skilde de två partierna åt politiskt på den tiden. Men de hade olika partikulturer och ganska olika väljargrupper.
De som röstade på det då 25 procent stora C var låg- och medelutbildade väljare på främst landsbygden, mindre tätorter och småstäder. FP-väljarna var främst välutbildade boendes i medelstora och större städer. De utgjorde cirka tio procent av väljarkåren.
Tillsammans hade de två så kallade mittenpartierna 35 procent av väljarnas stöd och utgjorde alternativet till de regerande Socialdemokraterna. De kallades då för styrkebältet i svensk politik. Om det var på skämt eller allvar kan man diskutera.
Numera skulle det vara på skämt, med tanke på de två partiernas tilltagande marginalisering. De har tappat två tredjedelar av sitt väljarstöd sedan 70-talets mitt. Mittens rike har krympt.
Det är 23 år sedan Centerns väljarstöd var över tio procent. Och lika länge sedan var det som FP hade över tio procent, om man räknar bort valet 2002. Visserligen sitter de två partierna i regeringsställning sedan fyra år. Men i regeringen är Moderaterna totalt dominerande.
En faktor som inte fanns 1973, men som finns nu och gör frågan om sammanslagning aktuell är att partierna närmar sig riksdagens spärr på fyra procent. Som ett sammanslaget parti skulle de vara säkrare på att vara kvar i riksdagen.
Men det är osäkert om väljarna följer med sitt gamla parti, C eller FP, till en ny partibildning. Att de skulle göra det var troligare 1973, när partiidentfikation, partimedlemskap och annat var större än nu.
Både C och FP har de senaste tio åren gått åt höger. Det gör att de ligger nära varandra, på en position mer till höger än 1973.
Frågor som de om kärnkraft, Nato, EMU och annat går säkert att lösa för partierna.
Några av dem kanske genom folkomröstningar.
Bättre än en partisammanslagning vore om de två partierna utvecklade sina särarter. C borde återupprätta profilen som ett parti som verkar för att hela landet ska leva. Och FP borde bättre odla den sociala delen av begreppet socialliberalism, där socialt ansvarstagande för svaga grupper blir mer centralt.
Då skulle man kunna tala om två mittenpartier igen, även om det är tveksamt om de kan utgöra ett politiskt styrkebälte.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson föll inte in i den generösa avtackningskören. Hans bidrag till Sahlin blev ett utlåtande över henne som hans och hans partis främsta inspiratör för det som de är emot, nämligen det mångkulturella Sverige. Åkesson och SD anser att det varit ett misslyckat så kallat projekt.
Sahlin återgäldade de mot henne kritiska orden med att säga att det var den bästa present som hon kunde få. De andra partiledarna var mer generösa än Åkesson mot Sahlin.
Maria Wetterstrands och Sahlins ömsesidiga hedersbetygelser stod ut som de mest hjärtliga. Sahlin sa sig betrakta Maria Wetterstrand som en syster.
Lars Ohly (V) var imponerad över Sahlins styrka i valrörelsen då hon utstod hårda angrepp från sina motståndare. Fredrik Reinfeldt (M) framhöll i sitt tack till Sahlin hennes engagemang för homosexuella och mot rasism. Han överlämnande även en present, en I-pod med ljudbok, från regeringen.
Göran Hägglund (KD) prisade Sahlins förmåga som kommunikatör och hejdade sina lovord med motiveringen att S kanske tar tillbaka Sahlin som partiledare då de hör berömmet. Maud Olofsson (C) gav Sahlin ett grönt färgat dricksglas.
Folkpartiledaren Jan Björklunds ord om Sahlin var politiskt intressanta. Han sa att om Sahlin före valet hållit det tal hon höll till förtroenderådet efter valet hade även han kunnat rösta på henne.
Björklund kanske ville ta tillbaka sitt beröm till Sahlin när hon kritiserade Folkpartiet för att ha blivit mer likt Moderaterna och förlorat sin socialliberala prägel med månande om handikappade, bra socialförsäkringar och annat under hennes 30 år i politiken.
Även om det handlade om förståeligt vänliga ord om den avgående S-ledaren Sahlin var det symptomatiskt att partiledardebatten kom att handla om Socialdemokraterna och dess ledare. Det fokuserades dock även på den borgerliga regeringen och dess politik.
Regeringens partiledare, med statsminister Reinfeldt i spetsen, tyckte förstås att de gjorde ett bra jobb. Reinfeldt lät som ett eko från den inför valet 2006 nöjde Göran Persson. Maud Olofsson sa också att hon var nöjd med regeringens politik. Det var även Björklund, som redogjorde för de framgångar han tyckte sig se på det utbildningsområde som han är ansvarig för.
Wetterstrand pressade regeringen med frågor om den ansåg att den gör tillräckligt för att järnvägarna ska fungera, eftersom regeringen inte ger dem mer resurser utan går in för skattesänkningar. Mona Sahlin ställde en liknande fråga gällande välfärden.
Reinfeldt sa ju innan valet att välfärden och dess kärna skulle går före skattesänkningar. Nu ska han snart genomföra sitt femte jobbskatteavdrag och funderar på ett sjätte. Samtidigt är exempelvis vården av de dementa underbemannad. Tycker Reinfeldt därmed att välfärden är tillräckligt bra, eftersom det är dags för skattesänkningar? En befogad fråga.
Lars Ohly gjorde bra ifrån sig pedagogiskt när han hade högläsning av Svenska Dagbladets nyheter. Regeringens företrädare hade ju anklagat de rödgröna ledarna för att inte se verkligheten, som enligt regeringen var bra med hög ekonomisk tillväxt, goda statsfinanser med mera.
Ohly lyfte då fram en annan verklighet apropå några nyheter. De visade att kommunala bostadsbolag privatiserats och fått ägare som inte tar ansvar för en god boendestandard.
Vidare avvisades irakier till Irak trots att Sverige fått kritik från EU för att inte värna om mänskliga rättigheter i fall som det. Att försvaret har rekryteringsproblem, till följd av avskaffandet av värnplikten, var också en nyhet. Det visade på problem som uppstått till följd av regeringens beslut.
Att en kulturverksamhet i Stockholm blivit av med bidrag visade på borgerlighetens negativa hållning till kulturen. Och på sporten fanns exempel på ytterligare borgerlig njugghet eftersom bidrag till ungdomsidrott dragits ned.
De rödgröna partiernas kritik mot regeringen riktade in sig på att skatter sänks, trots att det finns viktiga behov att fylla inom välfärden, som vården och underhåll av järnvägar. Det är fråga om en kritik från vänster och ganska väntad när det är en borgerlig regering som styr landet.
Men även Sverigedemokraterna kritiserade regeringen. Deras ledare Jimmie Åkesson påpekade att regeringen är i minoritet i riksdagen.
Hittills har Åkessons parti till över 90 procent av slutomröstningarna röstat så att regeringen vunnit. Även S, och MP, har i några fall röstat så att regeringen fått igenom förslag.
En 22-årig, vit man har gripits för dådet. Men polisen tror att det var mer än en attentatsman.
Den gripna attentatsmannen har uppvisat psykisk instabilitet. Han har bland annat uttryckt djup misstro mot myndigheter. Trots sin historik har han kunnat införskaffa vapen.
Dådet tros ha politiska förtecken. Giffords politiska kontor har tidigare utsatts för skadegörelse. Och hon har mottagit hot. Dessa saker har koppling till hennes uppslutning bakom president Barack Obamas sjukvårdsreform. Den har det varit stor kritik mot, särskilt från högerpolitiska kretsar med den så kallade tepartyrörelsen i spetsen.
Tepartyrörelsens argument, och annan kritik från höger, har de senaste åren anförts i ett hårt och uppskruvat tonläge, också i program i radio och TV. Och då är ändå ramarna för politisk åsiktsbildning breda i USA.
Det kan hända att gärningsmannen, och en eventuell medhjälpare, tagit intryck av dessa stämningar. Det kan ha sänkt trösklar för att de ska gå begå en våldshandling av detta slag.
Det är svårt att dra långtgående slutsatser av ett dåd som det här, särskilt i ett tidigt skede. De senaste 15 åren har väljarkåren i USA tudelats allt mer. Det började på 90-talet med synen på president Bill Clintons politik och person. Det fortsatte med kriget i Irak och nyligen Obamas sjukvårdsreform.
En allt högljuddare höger har skilt ut sig och bedriver hätsk propaganda för sin sak och mot meningsmotståndare. Dess anhängare tar ytterst lite del av annan information än den som stärker egna uppfattningen. De förespråkar en extrem form av liberalism. Många av de statliga inrättningar och system som är naturliga i andra västländer är de emot.
På andra sidan står en ofta välutbildad och bildad grupp med någorlunda utblick i världen. De är ofta demokrater i partiets vänsterhalva. De ser brister med det egna landets politik och system, exempelvis avsaknad av en nationell, offentligt finansierad sjukvård.
Det är i det upphetsade stämningsläget från högerströmningar som tepartyrörelsen och sjukvårdsreformens motståndare som attentatsmannen och hans eventuella medhjälpare tros ha fått sin inspiration att skrida till verket. Och i ett land där det är god tillgång på handeldvapen kan steget från hårda ord till våldshandling vara kort.
Det som hänt i USA föranleder oss även i Sverige att fundera över vårt samhälle, politiska system och debattklimat.
I USA upplevde gärningsmannen att makthavarna hjärntvättade befolkningen. Det antyder en skillnad mellan elit och folk, men även en vanföreställning om vad makthavare kan åstadkomma. Frågan blir då om för stort avstånd mellan elit och folk i olika avseenden kan bidra till att händelser som den i Arizona kan inträffa.
I USA finns det gott om vapen. Men det börjar det på att finnas i Sverige också. Om tillgänglighet till handeldvapen gör det lättare att saker som skjutningen i Arizona kan inträffa kan man fundera över.
På senare år har flera skjutningar med många döda skett i europeiska länder, exempelvis Finland. Även attentat mot politiker har inträffat. Likt de dåden är dådet i Arizona fruktansvärt tragiskt och djupt beklagligt.
Författaren Magnus Dahlström hör till den lågmälda kategorin ordkonstnärer som medvetet valt att hålla sig undan det offentliga livet.
Han kommunicerar framför allt genom sina litterära och dramatiska verk. Magnus Dahlström har i både prosa och dramatik utforskat människans inre motsägelsefulla drag. Det motbjudande i människopsyket löper parallellt med det tilltalande i en ändlös tango för två.
Spådom är en roman som är byggd i tre ungefär lika stora delar. Läsaren möter tre personer i jag-berättandets form. Samtliga tre har medelklassyrken inom kategorin att hjälpa andra. Det handlar om en läkare, ett polisbefäl och en socialarbetare. Yrkesrollen ger dem en naturlig auktoritet i samhället. Vardagshjältar i olika nyanser av grått.
Allt är skildrat inifrån som om de tre manliga karaktärerna hade bandspelare kopplade till sina respektive inre liv. De är namnlösa och är intill förväxling väldigt lika i temperament och känslighet. De har också en gemensam handlingsplan på vilket sätt de försöker hantera vardagens gråbleka dagar. Samtliga tre har också det gemensamma att man försöker upprätthålla en verklighetsbild av sig själv och omgivningen som gör dem till samhällets vinnare. Det rör sig förstås om förfalskade historier. Här finns blottor, revor och en bottenlös avgrund som ständigt hotar.
Magnus Dahlström skriver en oerhört tät och sammansatt prosa. Här finns tre gigantiska isberg att bestiga. En underliggande känsla av att något fruktansvärt kommer att hända. Det är stilistiskt tvärsäkert. Inga onödiga bihang men heller knappt någon luft alls. Läsningen kräver koncentration och tystnad.
Som läsare drar man andra slutsatser än romankaraktärerna som på ett smygande sätt uppfattas som mer eller mindre osympatiska. Ja, de är rent ut sagt kliniska i sina betraktelser. De tre personerna upprätthåller kontrollen tack vare respektive yrkesroll. Här finns tydliga regler att hålla sig till. De tolkar lag och rätt samt handlar därefter. Man vill ropa till dem att tänka om, fatta andra beslut, men det är givetvis lönlöst. Olika scener i romanen påminner om Edward Hoppers bildvärld. Ensamhetens låga brinner i bakgrunden.
Läkaren, polisbefälet och socialarbetaren slits mellan karriärambitioner, ett smått inre känslomässigt kaos och det omgivande normsystemet som reglerar deras respektive yrkesutövning. En felaktig diagnos, ett överilat polisingripande eller bristande beslutsunderlag kan för patienten, medborgaren eller socialbidragstagaren leda till ödesdigra konsekvenser. Att stå till allmänhetens tjänst innebär också en fara om att plötsligt bli levande måltavla och stå symbol för ett allt hårdare och kallhamrat samhälle. Spådom är också en skildring av makt och maktutövning mellan människor.
Magnus Dahlström äger en psykologisk blick som är hyperintensiv. Hans romankaraktärer skärskådar sina medmänniskor, iakttar små skiftningar i leenden, huvud- och ögonrörelser. Ingen gest är för liten för att ta plats i Dahlströms prosa.
Det är inte helt givet var exakt denna roman utspelar sig, varken i tid eller rum, men den har en tydlig klang av samtidsskildring. Dahlström gör ett slags återbruk av texten. Skiftar perspektiv, låter inledningsscenen också bli något av romanens slutackord. Allt slutar i en öppen mening som bär på olika tolkningar. Den kan vara en fortsättning eller ett avslut som inte kräver någon mer tankekraft från läsarens sida. Kort och gott; romanen Spådom är en stor återkomst. Möjligen en tidig kandidat till årets Augustpris i den skönlitterära klassen.
Han tillträdde sitt ämbete som - helgon. Världens förväntningar var gigantiska. Hans löfte om ”change” lyste över USAs och planetens himlar. Så kom besvikelserna och problemen. Finanskrisen orsakade massarbetslöshet i landet och även om Obama fick igenom ett kraftigt stimulanspaket skulle han snart ställas till svars för det som egentligen hans företrädare hade orsakat. När han sedan grep sig an genomförandet av en sjukvårdsreform utmanade han det konservativa och det primitivt liberala USA och väckte reaktioner som måste ha chockat honom - helgonet blev närapå korsfäst. Kulmen på den reaktionen var kanske skotten i Arizona.
Men möjligen blev det också, mitt i tragedin, ett slags vändpunkt. Nu stiger trots allt Obamas popularitetssiffror.
Men USA, och Obama, går på minerad mark: Skenande underskott, fortsatt hög arbetslöshet och ett politiskt system som tycks oförmöget att reformera landet.
Under Obamas tid skiftade geopolitiken ansikte: En supermakt på nedgång utmanas av en ekonomisk stormakt på uppgång, Kina. Eller kommer dessa supermakter snarare att dela upp världen mellan sig? Om det vet vi intet.
Men trots alla besvikelser, som gäller allt från Guantanamo- till klimatfrågan, kvarstår känslan: De två åren med Obama har inneburit att världen andas litet lättare.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|